Vem är jag? Det är en fråga jag aldrig helt har besvarat, men jag kan dela med mig av den resa som formar mig. Jag växte upp i hjärtat av sydvästra Virginia – en kullbygd där overaller och slitna lastbilar ger en rättvis bild. Min barndom och tidiga tonår tillbringades utomhus, i skogen, vilket väckte en livslång kärlek till naturen. Det är något med skogen som känns som hemma.
Vid 17 års ålder gick jag med i armén för att finansiera universitetsstudier, utan att kunna föreställa mig att jag skulle bli förälskad i livet. Grundutbildningen började direkt efter gymnasiet, och armén blev en perfekt matchning. Den lät mig resa och arbeta utomhus, från Tysklands historiska städer till Iraks sandfält, Georgias höga tallar och vildmarken i centrala Alaska. Livet händer, planer ändras och man hamnar på en ny väg. Jag tvingades till förtidspensionering på grund av medicinska problem.
Efter pensioneringen flyttade jag, min fru och två barn tillbaka till Tyskland. Jag hade svårt att hitta min plats. Timmar som jag spenderade med att vandra i skogen med min hund blev min tillflyktsort, och det var då fotograferingen slog rot. Till en början ville jag bara dela den skönhet jag såg med min fru medan hon var på jobbet. Jag hade alltid tagit bilder, men jag övervägde aldrig att bli fotograf. Med tiden fann jag glädje i att dela mina bilder och berättelserna bakom dem. Om du frågar min fru varför jag älskar fotografering, skulle hon skratta och säga att det beror på att jag föredrar naturen framför människor. Hon har inte fel.
Naturen är där jag känner mig jordad. Djur och naturen känns mer naturligt för mig än ett rum fullt av människor. Efter att ha hållit på i några år bestämde jag mig för att förbättra mina fotokunskaper. Jag började med några kurser på New York Institute of Photography. Vid den tidpunkten var fotografering bara en dyr hobby. Mina barn hade också en dyr hobby – hästar – och livet kom i vägen igen. Vår största häst skadade benet, vilket utlöste problem med en genetisk åkomma. För att ge honom vad han behövde började jag sälja min kamerautrustning. Jag kände mig förkrossad över att släppa taget om min utrustning, men jag visste att det var rätt sak att göra. Jag tänkte inte låta ett djur lida utan anledning.
Tiden gick och jag började sakta men säkert fotografera igen, vilket ledde till att jag skaffade en bättre kamera. Det här var tredje gången jag återgick till fotografering. Ungefär då fick jag ett mejl om att några av mina högskolepoäng närmade sig 10-årsgränsen och inte längre skulle räknas mot min examen. Jag hade drygt 110 högskolepoäng för en kandidatexamen i psykologi. Jag ville inte förlora dem, så jag hittade en examen i – vad annars – fotografi. Jag var tvungen att ta några extra kurser, men jag brydde mig inte; var och en handlade om fotografering eller att driva företag. De två åren av kurser var faktiskt jätteroliga. De pushade mig att prova nya saker inom fotografi, som porträtt-, gatu- och studiobelysning. Upplevelsen fick mig att tycka ännu mer om fotografering. Nu har jag en kandidatexamen i digital fotografi.
Hösten 2024 bestämde jag mig för att starta ett fotoföretag. Jag hade blivit tillfrågad gång på gång att ta på mig jobb, men jag ville inte hantera pappersarbetet och huvudvärken med att äga ett företag igen. Ja, det hände, och här är jag med ett fotoföretag.
Vi använder cookies för att analysera webbplatstrafik och optimera din webbplatsupplevelse. Genom att acceptera vår användning av cookies kommer dina uppgifter att aggregeras med all annan användardata.